Skribentverksamhet



OMSTART - MEN FÖRST EN LITEN RESUMÉ

Att vara verksam som frilansskribent kan vara rätt underhållande. För i vilket annat yrke kan man få se den gamle PLO-ledare Yassir Arafat kuta runt i bara kallsingarna, tvinga en rocklegend att ikläda sig en midsommarkrans – eller bli störtförälskad i sitt intervjuoffer.
   Likväl lade jag ner verksamheten för några år sedan.  Jag hade väl någon form av skrivkramp. Dessutom bjöd mediemarknaden på allt sämre villkor. Men det berodde framför allt på en lust att pröva något nytt. 
  Det blev en daglig gärning som antique- dealer. 
  Började alltså leta efter antikt, art deco och modern design istället för att söka efter de rätta orden.
  Rotade på gamla vindar istället för att ta del av människors inre.
 Dammsög loppisar på intressanta föremål istället för att leverera artiklar till landets ledande tidningar och magasin.
  Dock stack jag då och då emellan med ett reportage, ofta till tidningen Land. Någon gång till Gård & Torp. Men inte som journalist. Jag har nämligen aldrig, trots utbildning och medlemskap i Svenska Journalistförbundet, betraktat mig som en sådan. Journalister gräver fram och levererar nyheter – jag levererade så kallat feature material. Det vill säga icke tidsbundet material. Sådant som publiceras i kvällstidningarnas söndagsbilagor, i månadsmagasinen, i veckotidningarna, i fackpress och fackföreningspress. Ofta personporträtt av människor som på ett eller annat sätt presterat något av intresse för den större allmänheten. Ulf Lundell till exempel. Artisten som vid sidan av "öppna landskap" var mest känd för att ogilla journalister. Hade därför inte särskilt stort hopp om att få till en intervju när tidningen Lands redaktör bad om ett porträtt på Ulf som skulle publiceras i ett midsommarnummer. Men via gemensamma vänner fick jag till ett möte med författaren och rocklegenden. Intervjun gick väl hyfsat. Det var värre för fotografen som fått anvisning om att plåta Ulf i en midsommarlik miljö. Den kreative fotografen hade därför förfärdigat en midsommarkrans.
  Problemet var bara att få Ulf att sätta den på huvudet.
  Jag och fotografen gick "all in" för att övertyga honom.
  Plötsligt satt kransen där den skulle och fotografen brände av en bild – som sedan kom att pryda hela omslaget på tidningen Land. 
  Rock´n´roll-legenden – den personifierade outsidern – framställd som en äkta hembygdsromantiker!
  Tror inte att han har förlåtit mig än.
  Och, det ska erkännas, knappast det porträtt som jag känner mig mest stolt över. Men jag var ung, jag var ny på frilansmarknaden och jag var, det kan inte förnekas, aningen "starstrucked". Herregud, jag kunde ju min "Jack" utan och innan. Generationsromanen som i stort sett skildrade min egen, i vissa avseenden, vidlyftiga och utlevande ungdomstid. 
  Sen rullade det på.  Jag gjorde deckarförfattaren Henning Mankell, programledaren Pernilla Månsson Colt, trädgårdsprofilen Gunnel Carlson, Mat-Tina, som jag var den förste i landet att skriva om i en rikstäckande tidning... och många, många fler. Dessutom, bosatt på Österlen var jag ju liksom i en "candy-store". Varenda by och fiskeläge beboddes av en eller flera celebriteter... trädgårdskreatören Peter Englander, den numera avhoppade akademieledamoten Klas Östergren, författaren Tomas Löfström, Gustav och Marie Mandelmann, bara för att nämna några.
   Men snart kände jag att de där jobben, "knäcken" som vi säger i branschen, blev extremt förutsägbara. De flesta kändisar "gör press" när de har något att vinna på det, eller när deras producenter och förläggare tvingar dem att göra det eftersom en ny bok eller platta är i görningen. 
  Själv kände jag ett allt större behov av att skriva om "vanliga" människor (i den mån sådana nu finns).  "Huntern" i mig vaknade därför till liv när redaktören för Aftonbladet Söndag bad mig leta upp några intressanta människor, särskilt sådana som kunde betecknas som "nyandliga". 
  Kvinnan som jag hittade var en lantbrukarhustru och trebarnsmamma som höll på med zonterapi och spökutdrivning, själv kallade hon det "husrening". En första intervju följdes av en andra, som följdes av ett cafébesök som i sin tur följdes av ett restaurangbesök. Så omsorgsfullt hade jag aldrig tidigare förberett en artikel – jag hade helt enkelt blivit tokkär! Besvarat tack och lov. Och vill ni veta vem hon är, så är det bara att öppna och läsa under övriga flikar här på Stuff & Minds blogg.
  Nästa intervjuoffer var inte fullt så vanlig. Han hade nämligen varit Yassir Arafats egen "hovfotograf", men befann sig nu som flykting i Simrishamn. Bildmaterialet som han hade fått med sig var minst sagt sensationellt och ett tiotal av hans foton publicerades i Aftonbladet Söndag.
  En dag ringde en redaktör vid namn Eva-Stina Sandstedt. Hon undrade om jag var intresserad av att medverka i en ny tidning som hon skulle chefa för. Det blev upptakten till många års medverkan i tidningen Lantliv. 
  Snart fann jag mig vara huvudsakligen verksam som inrednings- och trädgårdsskribent, med uppdragsgivare som Hus & Hem, Drömhem & Trädgård, Allt om Trädgård, Gård & Torp, med flera. Vilket passade mig som hand i handske eftersom jag har en yrkesmässig bakgrund inom den gröna sektorn.
  Och nu då? När det är dags för omstart. Jodå, det lär fortfarande bli en och annan artikel om spännande trädgårdar och intressanta hus, särskilt med betoning på byggnadsvård. Men också annat som rör livet på landet: Innovativa företag, miljö- och integrationsprojekt, turistsatsningar, off grid-leverne – och givetvis intressanta människoöden. (Tipsa gärna om ni känner till någon eller något som är värt att skildra.)
  Kändisar då? Nej, jag skippar allt sådant. De får press så det räcker ändå.
  Jag kommer att ha en enda övergripande målsättning med min framtida yrkesgärning, nämligen att brinna för det jag ska skriva.
   Följ gärna utvecklingen här på Stuff & Mind.

Kontakt/tips: info@stuffandmind.se